Måndag

Jag styr mina steg. Bort från huset, bort från alla dessa rosa radhus som bygger upp en mur från verkligheten. Förr, innan min förälskelse i kommatecken och innan mitt liv i två städer, så gick jag här varje dag. Jag gick bort från de rosa radhusen, ned för backen, förbi de gråa radhusen, tog genvägen genom skogen med kramande träd, förbi de röda radhuset, och sedan förbi höghusen. Och sedan. Sedan var jag framme vid min skola. Vid min skola som såg ut som ett fängelse, och som jag kände en enorm hatkärlek till i nio år. Varje dag gick jag den vägen. Varje dag i flera år. Denna gång gick jag förbi. Med starka känslor och lätta steg gick jag förbi.

Och dagens steg styrdes mot morfar. Min fina lilla morfar. Han som delar med sig av anekdoter. Idag visade han mig sitt första körkort från -57, sina klockor som han håller så kärt och gav mig tips om att "fiffla lite med siffrorna på legitimationen" för att kunna umgås med min snart 18åriga pojkvän på krogen. Till det serverades te, lussebullar och berättelser om Gubbängen på 60-talet.

Mina steg tillbaka var lätta, tills jag kom på att Regina Spektor spelar i vackraste huvudstaden idag, och jag äger ingen biljett. Genast förändrades mina steg och vägen hem blev längre och mörkare. Men jag väljer att inte deppa över denna förlorade konsert, utan redan nu längta till Jenny Wilson tillsammans med Tensta Gospelkör i januari.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0