Kollektivtrafik

Jag är Pendela, jag är hon som bor så långt bort. I den där staden med bara gangsters och nedbrända butiker.

Och varje dag går jag upp tidigt och behöver åka buss, tåg, buss för att ta mig till skolan. Och detta är då inte meningen att bli ett klagofyllt inlägg, då jag har gjort valet själv och faktiskt är ganska förtjust i att sitta på tåg.

Och anledningen till att jag älskar att sitta på tåg är för att man inte kan bestämma över  tiden. Tar det en kvart extra, då kan varken jag, mina medpassagerare eller någon annan påverka (bortsett från de som hoppar framför tåget). Det är nästan alltid något tekniskt fel. Och det är så befriande. Jag kan bara sitta där och gilla läget. Försöka tycka att skogen utanför fönstret är fint, även fast jag stått vid samma träd i 35 minuter.

Men bussar. Bussar framkallar stress. Bussar är livsfarliga på den punkten. Jag, som tidigare i år vidrörde väggen som många går in i, har lite svårt för just bussar. Det är bussar, T-Centralen och framtiden som gör mig mest stressad. På en buss sitter man så att man ser framåt, åt sidan och även bakåt om man vill. Man har full kontakt med trafiken. Och på dessa bussar, där föds stressen.

Scenario: Jag stiger på bussen och vet att tåget går om en kvart. Det är en tight tidsplan, men en busschaufför ska kunna ta sådan press och kunna åka lite mer vågat i trafiken. Men. Efter 1 ½ års pendlande har jag kommit fram till en slutsats om busschauffärers körvanor; de flesta är riktigt sega. De satsar aldrig det lilla extra vid övergången från oranget till rött vid trafikljusen, de måste alltid stanna för människor som börjar vandra på andra sidan vägen på ett övergångsställe, de ska alltid (och detta för jag nästan en statistik på!) låta alla sätta sig ned innan denne busschaufför kör i väg. Och detta beteende är livsfarligt! För där sitter jag, men mobilen hårt i handen, och vill verkligen hinna i tid. Jag räknar minuter, för ofta någon slags räkning på hur mycket det i snitt ska ta från olika busshållsplatser och om jag kommer hinna med tågen. Och dessa busschaufförer. De flesta gör mig besviken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0