kött och LV

Ingenting rör sig i min takt. Rulltrapporna tar mig aldrig framåt. Tågen hasar fram och stannar alldeles för länge på varje station. Hur mycket jag rusar fram, går stegen bara bakåt.

Det finns ett fenomen, ett fenomen så spännande, triggande och förtvivlande att jag utför märkliga handlingar.

Min kväll bestod av att springa runt i affärer i olika ärenden. Jag gick hänsynslöst, på en rak linje för att inte falla.
Det gick en brud med en LV-väska som jag råkade tackla till. Min blick är långt fram på gatan, så långt fram att jag missar vänner som går förbi. Min rygg är böjd, mitt huvud nedsjunket och med armar och ben flaxande, för att minska ansträngningen så mycket som möjligt.

Att tänka klara tankar går inte längre. Jag har skrivit så många post-its och för varje lapp samlas informationen i huvudet. Så mitt huvud är inte fyllt av hela meningar, den är fylld av saker som måste utföras.

Fenomenet heter stress. Fenomenet förstör mig för tillfället. Fenomenet är värre för min hjärna än nyklippt gräs för mina lungor. Fenomenet fick mig precis att råka äta kött. Jag har slutat äta kött, men råkade äta upp en pizzabit med kött. Jag kom på att jag hade oxfilé i min mun vid nästsista tuggan.
Jag råkade äta kött. Hur dumt är inte det?

Kommentarer
Postat av: agge

inte dumt vendela! vettigaste du nånsing gjort!!

2009-10-02 @ 09:49:42
Postat av: Maja.

Stress kan påverka oss något enormt. Vet själv hur det är när ingenting fungerar pga den konstiga känslan i kroppen och hjärnan.

2009-10-02 @ 10:33:34
URL: http://mcaria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0