hösten

varje säsong som kommer upplever jag som min favorit. vårens varma sol men kalla vind, sommarens stekande hetta och eviga dagar, höstens alla färger och mysiga tekoppar på ett fik, vinterns skidåkning och pulsade snö.

samtidigt ser jag det negativa med den kommande säsongen. på våren kan jag aldrig vara ute på grund av allergi, på sommaren finns irriterande mygg och min kropp blir röd, hösten är kall och mörk, vintern ännu mörkare och dystrare.

för det mesta ser jag det förstnämnda. eller snarare, för det mesta försöker jag se det förstnämnda.
idag skedde någonting vacker, någonting som händer ytterst sällan. det kan beskrivas på samma sätt som när Harry Heller i "Stäppvargen" upplever något gudomligt. I boken ges exemplena när han hör Mozart eller någon gång när han sitter på en pub. Det han upplever, upplevs som magisk. Jag minns inte exakt hur det beskrivs, det var alldeles för länge sedan jag läste den. Men han upplever någonting otroligt, förtjusande och euforiskt. Idag upplevde jag något liknande.

Jag gick i min välkända skog, där varje rot och sten är min vän. jag har gått där i flera år och vet exakt var jag ska sätta foten för att balansera min kropp. vanligtvis går jag där med tunga steg, då det antingen är på väg till eller från skolan. men idag, då skuttade jag fram. det kom en kall vind mot mig och massvis med löv följde efter, de höll sig till marknivå och irrade runt mina fötter. samtidigt som jag hörde vinden vina och asparna vagga fram, så hoppade jag där. lyckan spred sig i hela kroppen. jag log. det var inte ett vanligt leende, utan ett sådant när hela munnen öppnas och man nästan skrattar.
där hoppade jag, från sten till sten, men färgglada löv runt mig och hösten som välkomnade mig som en vän.
detta låter inte som någonting speciellt, det kan vara en dussinkänsla enligt er. men jag upplevde den som helt magisk. nu i efterhand ger jag känslan orättvisa med denna hemska beskrivning, men jag har i alla fall beskrivit den, vilket jag tycker är viktgt.

Kommentarer
Postat av: annamie

inte alls då, här sitter jag nu och ler!

2009-09-24 @ 00:15:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0