Missnöje

Jag har ett dilemma som växt fram nu på våren. Varje dag, varje timme, växer en känsla fram i mig. En känsla som sitter i länge länge. Jag får känslan av att jag är kreativt hämmad. Allt jag vill avbilda finns i mitt huvud, men mina fingrar förmås inte att återskapa. Mina fingrar är obildade och det gör att allt tar slut. För jag ser så mycket vackert jag vill avbilda och så många känslor som behövs sättas på papper. Och då står jag där, men kan ingenting göra. För min oförmåga att skapa vackra bilder är för stor.

 

Jag skulle vilja vara Maria med hennes tavlor, Hanna med hennes texter, John med sin musik och Antonia med sina fotografier. Men helst av allt skulle jag vilja vara Vendela med sina bilder. ”Har ni hört om hon den där Vendela, hon som ritar barnbilder som innehåller lite för mycket blod och våld?”. Hon.

 

Och min dröm är att sitta på en balkong med ett glas vin och mina färgpennor, noggrant ritande på mina bilder. Istället blir det mjölk och en ihopkluddad bild vid frukosten.


Kommentarer
Postat av: Maria

Jag har hört om den där Vendela, som har ett block innehållande underbara små figurer i alla möjliga färger. Många är ritade i syfte att återskapa verkliga händelser (som dagboksanteckningar, fast i bildkonst)

Hur som helst är det väldigt fint. Väldigt väldigt fint! Hon är duktig den där Vendela har jag hört!

2010-04-20 @ 17:20:44
Postat av: prinsen siri

för mig är du världens bästa konstnär.

Du är vendela. Vendela som kan måla saker som stannar i min hjärtegrop.

2010-04-20 @ 19:13:27
Postat av: antonia

här är det så mycket jag vill säga dig, vill viska i ditt öra, vill ge dig i en blick, vill att du ska veta.



du är allt du vill vara vendela. så, det får räcka så. känslan, den kommer ut.



du är bäst. och du är fin. puss.

2010-04-26 @ 09:17:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0