Taket

 

Taket.

Det är inte vilket tak som helst, utan det är ett specifikt tak i England. När jag och My for på språkresa till Torquay fann vi ett tak. 


Vi gick en sommarkväll med två andra vänner. Det var på en bakgata i en av mina nuvarande favoritstäder. När vi gick där, fnittrandes och lyckliga, såg jag en grind. Grinden var gammal, svart och knakande. Nyfikenheten tog vid, och vi smög ned. Ned för en lång metralltrappa, som avslutades vid ett tak. Vi klättrade upp för taket. Intrycket var slående, med en upplyst hamn och ungdomssjälar som skrek, sjöng och pratade. Där var vi varje kväll. Ibland även på dagarna. Det var där vi gömde oss, på Debenhamstaket. Ibland kunde vi till och med sitta precis ovanför Debenhamsskylten och sparka med benen. Ingen märkte oss, vi var dolda.


Under vår språkresa krånglade mobiltelefonerna, så jag och My hade svårigheter att nå varandra. Sista kvällen for hon iväg med en snygg italienare, och jag försvann in i saknad och kramar av folk från världens alla hörn. När natten började närma sig insåg jag att min My var borta, och vi borde ta oss hemåt. Jag ringde, jag letade, jag sprang. Och sen insåg jag att det bara var dumheter, varför ska jag jaga henne så? Hon vet vart vi borde ses.
Det var vår outtalade mötesplats. Taket. Så jag gick dit. En kort stund senare dök My upp. Det var en av de finaste stunderna i mitt liv.


Kommentarer
Postat av: Sara

Mycket fin text Vendela. Jag saknar det så hemsk mycket. Vi får åka tillbaka. Puss Sara

2010-03-20 @ 18:29:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0